Puppet Confessions

Varför ska det alltid vara så svårt?
Jag träffar någon underbar som jag blir galet kär i och han är flera mil ifrån mig. Han svarar inte på mina mail och jag har lurat mig själv igen. Kanske skulle vi kunna ses snart igen, men jag är lurad. Grundlurad. Hur mycket han än har sagt att det betydde något.

Allt var och är värdelöst och jag har inte alls gått ner något. Men vad har jag annars nu? Jag ska satsa på plugget igen, börja gå till en kurator för att hålla kvar mig själv där, sluta träffa killar för ingen lär vara lika härlig eller bra förrän det säger klick på riktigt och bara gräva ned mig. Skaffa ett jobb. För jag är trött på att gråta.
Inte äta för att glömma.

Varför får man inte behålla någon? Okej, han sa att han kommer hit när han har rest klart, okej han bor i London när jag flyttar dit. Och okej, jag har hela världens konkurrens och varför skulle det hindra honom från att ligga runt?
Jag är värdelös och jag börjar glömma honom snabbare än jag trodde. Men livet får en liten mening bara av att kika och se om han har skrivit något trots att jag vet att han inte har det. Det ger mig en mening, väntan på honom.
Men kärlek finns inte.