Too good to be true
Pluggat lite. Ätit. Nyttigt dock, men fortfarande inte okej. Massa frukt... Skönt att jag numera tycker att mörk choklad, bröd och sötsaker smakar skit numera efter den här helgen. Tur också att jag fick goda nyheter om att vi är lediga halva tisdagen, sen onsdagen och torsdagen. Tid för att komma ikapp. Tid för att slippa visa sig i skolan och sin fettma. Tid för att supa skallen av sig, alkohol får vara mitt stora kaloriundantag på tisdag. Frukt och knäckebröd imorgon och på tisdag och sedan avnjuta en ordentlig fylla.
Satt och kolla på Holiday, helt underbar film, sist jag såg den var faktiskt för typ exakt ett år sedan. Och nu när jag tänker efter hade jag också då tillfälligt gått upp såhär mycket, men det lyckades jag få av på ett par dar. Så, åtminstone i slutet av veckan är det över. Hursomhelst, karaktärerna i filmen påminde mig om mig och min australiensare. De hade en one time thing, börja gilla varandra och när de skulle säga hejdå sa de att de var underbara till varandra. Just det scenariot när de sa det till varandra påminde mig om oss, när jag låg i hans säng ovanpå honom, tittade in i hans blå ögon och sa till honom att han var underbar. Och han sa att jag var det med. Jag fick ångest. Jag gick iväg för en paus. Kom till mitt rum, till min dator och ser att han skrivit till mig på msn. Helt förvånad.
Jag vill tro på tecken, alla dessa tecken jag får varje dag om Australien, att så fort jag tänker på honom utan förhoppningar på att han ska faktiskt dyka upp någonstans i cybervärlden så finns han där. Och han är ärligt talat, för bra för att vara sann.
Och ni säger att jag ska läsa av honom, men det blir så svårt. Han är realistisk, jag börjar bli realistisk. Jag vill fortfarande ha honom, speciellt när jag får flashbacks... Sådana som på nyårsafton då jag hade fått allvarliga skavsår av mina klackar och inte kunde gå lika snabbt som de andra. Då lyfte han upp mig och sprang ikapp med mig. När vi gick i klubben på nyårsafton i en mörk källarkorridor på väg till nästa rum dansande. När vi klättra över alla staket för att gå på baksidan av Berlinmuren. När han berätta om hur hans mamma upptäckte att han rökte på. Och de där skrattrynkorna runt hans mun och ögon, helt underbara. Formen på hans panna.
Ja, jag såg verkligen till att komma ihåg varje detalj för jag visste att det skulle gå förlorat... Så varför alla dessa tecken om hopp? Ha. För bra för att vara sann, men de finns, i verkligheten, de männen finns...
Satt och kolla på Holiday, helt underbar film, sist jag såg den var faktiskt för typ exakt ett år sedan. Och nu när jag tänker efter hade jag också då tillfälligt gått upp såhär mycket, men det lyckades jag få av på ett par dar. Så, åtminstone i slutet av veckan är det över. Hursomhelst, karaktärerna i filmen påminde mig om mig och min australiensare. De hade en one time thing, börja gilla varandra och när de skulle säga hejdå sa de att de var underbara till varandra. Just det scenariot när de sa det till varandra påminde mig om oss, när jag låg i hans säng ovanpå honom, tittade in i hans blå ögon och sa till honom att han var underbar. Och han sa att jag var det med. Jag fick ångest. Jag gick iväg för en paus. Kom till mitt rum, till min dator och ser att han skrivit till mig på msn. Helt förvånad.
Jag vill tro på tecken, alla dessa tecken jag får varje dag om Australien, att så fort jag tänker på honom utan förhoppningar på att han ska faktiskt dyka upp någonstans i cybervärlden så finns han där. Och han är ärligt talat, för bra för att vara sann.
Och ni säger att jag ska läsa av honom, men det blir så svårt. Han är realistisk, jag börjar bli realistisk. Jag vill fortfarande ha honom, speciellt när jag får flashbacks... Sådana som på nyårsafton då jag hade fått allvarliga skavsår av mina klackar och inte kunde gå lika snabbt som de andra. Då lyfte han upp mig och sprang ikapp med mig. När vi gick i klubben på nyårsafton i en mörk källarkorridor på väg till nästa rum dansande. När vi klättra över alla staket för att gå på baksidan av Berlinmuren. När han berätta om hur hans mamma upptäckte att han rökte på. Och de där skrattrynkorna runt hans mun och ögon, helt underbara. Formen på hans panna.
Ja, jag såg verkligen till att komma ihåg varje detalj för jag visste att det skulle gå förlorat... Så varför alla dessa tecken om hopp? Ha. För bra för att vara sann, men de finns, i verkligheten, de männen finns...
Kommentarer
Trackback
