If the rain must fall
Jag träffade en god vännina idag. Vi tog ett riktigt ordentligt snack om våra liv och relationer.
Jag har, som redan för ett tag sen, kommit fram till att jag inte vet vad jag känner för mr. Syndikalist.
Speciellt efter att vi sågs nu. Hon berättade sin historia om sitt ex och att det var i princip samma sak efter att de hade träffats efter att de hade gjort slut, det var stelt. Men sedan blev det mer som vanligt och han trånade efter henne.
Jag känner själv inga starka brinnande stormkänslor. Det gjorde jag inte ens under vårt förhållande.
Dock hyser jag värme och kärlek för honom. Om jag vill att vi ska fortsätta med något förhållande vet jag inte.
Men en sak är säker, om inte flera. Jag klarar inte av tanken att han skulle kunna vara med någon annan. Jag saknar honom och eftersom vårt slut var en överrenskommelse, en deal, men glada leenden på slutet, så har vår ställning till varandra aldrig varit fel. Trots att det kändes fel i slutet och vi hade tröttnat på varandra, det hade blivit uttjatat.
Och jag tar åt mig, jag tar åt mig om han inte svarar när jag kontaktar honom.
Så jag vet inte.
För jag tror, om jag får chansen, skulle jag nog försöka igen. Dock kan jag inte påverka det och jag vet inte hur jag ska påverka det och inte heller om jag vill. Det är just det som gör mig så jävla omotiverad och det hjälper inte känslan av ensamhet som härjar.
Jag har, som redan för ett tag sen, kommit fram till att jag inte vet vad jag känner för mr. Syndikalist.
Speciellt efter att vi sågs nu. Hon berättade sin historia om sitt ex och att det var i princip samma sak efter att de hade träffats efter att de hade gjort slut, det var stelt. Men sedan blev det mer som vanligt och han trånade efter henne.
Jag känner själv inga starka brinnande stormkänslor. Det gjorde jag inte ens under vårt förhållande.
Dock hyser jag värme och kärlek för honom. Om jag vill att vi ska fortsätta med något förhållande vet jag inte.
Men en sak är säker, om inte flera. Jag klarar inte av tanken att han skulle kunna vara med någon annan. Jag saknar honom och eftersom vårt slut var en överrenskommelse, en deal, men glada leenden på slutet, så har vår ställning till varandra aldrig varit fel. Trots att det kändes fel i slutet och vi hade tröttnat på varandra, det hade blivit uttjatat.
Och jag tar åt mig, jag tar åt mig om han inte svarar när jag kontaktar honom.
Så jag vet inte.
För jag tror, om jag får chansen, skulle jag nog försöka igen. Dock kan jag inte påverka det och jag vet inte hur jag ska påverka det och inte heller om jag vill. Det är just det som gör mig så jävla omotiverad och det hjälper inte känslan av ensamhet som härjar.
Kommentarer
Trackback
