Ett framsteg blev ett bakslag, något måste undgått min blick

Herregud hjälp mig!
Hur kan jag inte sluta tänka?
Trots nuet så dyker Mr. Syndikalist upp i huvudet hela tiden. Hur han såg ut och hur han var. Hur han avslappnat spann vidare på sina tankar i samtalen utan att jag behövde göra större ansträngning.
Trots stelheten. Trots att vi gått ifrån varandra på olika plan. Trots att han i alla fall till synes förändrats...
Jag kanske inte kände honom tillräckligt ändå? Såg inte förändringarna. Trots det, vill jag ha honom i mitt liv nära mig, men ändå inte.

För som när jag gjorde slut var jag jakt på efter förändring och ett nytt liv, det kan jag få nu. Jag utesluter inte det längre.
Jag tror det är rädslan.

Våga vara rädd sjunger Kent

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0