Puppet Confessions

Jag har drabbats av en sådan extrem ångest de senaste dagarna.
Jag har ingen motivation till att försöka göra ett skit. Den är helt borta.
Jag var inte i skolan två dagar förra veckan och har inte brytt mig om att lalla mig dit idag heller.
Jag klarar inte av att sätta mig ner och göra det vad jag måste göra för det känns så tungt. Allt känns så tungt.
Jag släppte ett par tårar igår kväll när jag låg i sängen för att försöka sova.
En vän säger du lär veta vad som är rätt när det är dags.
Jag svarar att jag saknar honom.
En annan säger att det är självklart eftersom nu måste jag lära mig att vänja till vår relation nu.
Jag svarar att jag försökt det i tre månader, men älskar honom likadant på alla möjliga sätt fortfarande.
För det gör jag. Alla förhållanden har varit lätta att släppa på något sätt. Även min första kärlek som fortfarande förföljer mig, Mr. Player.
Han krossa mig, han tog allt. Och det är fortfarande svårt ibland. Men jag har accepterat att han har ett nytt liv.
Jag kan inte acceptera dock tanken att Mr. S skulle hitta någon annan. Det var lätt i början.
De första månaderna. Tills mina försök att gå vidare har visat sig lönlösa.
Ju mer jag försökte kommma ifrån honom desto närmare kom jag.
Vill jag ha någon annan? Jag vet inte.
Ska jag tala med honom?

Och fan vad misslyckat mitt ätande är. Ännu en anledning till att man vill stanna hemma, man vill inte visa sig.