Puppet Confessions

Någonstans har det bara slagit mig, från ingenstans.
Samtidigt som man från den aspekten kommit över det, har man inte alls. Om ett par dar är då mitt ex blev sjuk och sluta tala med mig. Svarade inte på mina mobilsamtal, för hans ursäkt var han var och låg och sov.
Den 21:a hade han magrat av helt då jag kom till hans skolavslutning då han skulle spela. Jag skulle äntligen få träffa honom, umgås med honom efter ett bra tag. Han ställde in det och jag åkte hem.
Den 22:a trodde jag att då skulle jag få träffa honom, men det var natten han tog paus med mig och den har etsat sig in i mitt minne. Varenda litet steg, ord, vind, snöflinga.
Det är snart ett år sedan och det har varit svårt att glömma honom. Trots att jag till och med har haft ett förhållande efter det.
Det är juletider.
Det stod i min dagbok att varenda julsång skulle påminna mig om honom. Jag överdrev mycket där i boken, men jag tror, jag tror det är sant.
Jag brukar ofta skämta över mina misstag. Jag vet att jag ångra att ta kursen matematik C, men sedan är det inget mer med det. Sedan är det få saker jag ångrar.
Mitt största misstag. Mitt största misstag var att inte se alla tecken i vårt förhållande. Vårda det.
Jag var självisk och när vi gjorde slut sa han att det var bara skitsnack han sagt när vi tog paus. Nej, det var det inte.
Kanske är det fel att skylla allt det på mig själv. Det var ju bara "fel" enligt honom, vi två.

Vad är det då som får mig att tänka tillbaka?
Det är skillnad mellan att vara kär och att älska. Att vara kär i kärleken och att vara kär i någon.

Då reder vi ut det. Var/(Är?) jag kär i kärleken eller i honom?
Visserligen var jag kär i kärleken för jag njöt av varenda sekund och det sumpa allting. Jag blev blind av den.
Däremot, jag måste ha varit kär i honom. I honom.
Kärlek har jag fått från andra håll som sagt när jag hade ett förhållande(med någon jag älskade dock, men inte var kär i), jag har sumpat dejterna jag haft på det senaste laget, varför?
För ingen var som han, ingen. För skulle jag vilja ha bara kärlek skulle jag låta dem bli kära i mig och behandla mig som han gjorde. Men jag gav dem ingen chans, för de hade inte samma stimulerande intelligens, sociala kompetens, humor, intressen, teori på vad livet är och ska vara. Allt, för ni vet, han var perfekt för mig. Han var perfekt för mig, för vi hade så mycket gemensamt. Vi har till och med samma favoritförfattare, och det händer sällan.
Att jag sitter här och fortfarande talar om det. Bevisar inte det att jag var kär i honom och inte bara i kärleken?

Var jag bara kär i honom eller älskade jag honom också?
I det senaste förhållandet jag hade kan jag kort och gott säga att jag vet med all säkerhet att jag älskade honom. Vi var bästa vänner och vi har kontakt även idag, kanske inte sådär jättebra, men fortfarande.
Jag kan inte inte svara på det i den här situationen direkt. Jag var ju kär i honom.
Mr. Syndikalist, mitt senaste förhållande, jag hyser värme för honom i det sättet att jag bryr mig och önskar honom gott.
Men, det gör jag ju med för Mr. Player (det är honom hela inlägget handlar om)?
Jag blandar mig inte i i hans förhållande med F. Och när han tala om för mig den exakta tiden de hade varit tillsammans när vi sist sågs för att jag fråga, så tänkte jag, lyckos honom som har någon han älskar så mycket. Lyckos henne som har någon som älskar henne så mycket.
Jag vet att jag brydde mig om honom då. Jag försökte tala med honom om lite tyngre grejer, men han orkade inte.
Det är svårt att säga om jag älskade honom, men han är kvar i mig. Han är verkligen kvar i mig. Kvar i mig.

Remember we used to dance, and everyone wanted to be you and me, I want to be too, what day is this? Besides the day you left me

Stay or Leave - Dave Matthews (en artist han älskar, fick mig att lyssna på, som jag har lyssnat på frekvent tills jag blev singel igen för då klara jag inte av det längre. den här låten relaterar jag starkt till den perioden det gick utför för oss, jag hade den nästan på repeat dygnet runt)