Puppet Confessions

Jag såg det mest underbaraste avsnittet av How I met your mother, galet romantiskt.
Det var som att sjunka in i en värld av kärlek och lycka igen.
Är det det? Är det just det som får mig att må så dåligt?
Samtidigt, hur kan det? Sist jag var singel ville jag förbli det, länge. Och det vara i två månader.
Jag tippar numera själv att jag kommer förbli det tills juli nästa år.
På sätt och vis är det också bra. Jag har så svårt att hitta någon passande numera, nobbar kille efter kille. Brister.
Hur kan det?
Och sedan så blev jag lite sporrad att faktiskt göra något nu. Jag kan inte sitta och vänta på honom hela tiden här hemma.

Vad gör jag för att komma igång igen? Jag försökte idag och det blev så hemskt slitsamt. Oavsett om proven var svåra eller inte var det problemet att faktiskt sitta där. Det känns inte som att jag har något avsevärt, betydelsefullt, att ge världen.
Tack, det värmer så hemskt mycket när mitt skrivande tycks om. Just nu känns det som den enda, ja så kallade attributen,  jag har. Trots att det inte blir så mycket nuförtiden och trots att det här är inte något jag skulle kalla för verk eller ens i närheten. Men det blir mera, med tanke på längre inlägg.
 Idag gick min gamla Litterär Gestaltning lärare förbi från förra året.
"Hur går det med konsten?" frågade hon mig när jag satt och gjorde mitt relgionsprov.
Det går bättre, nu när jag har inspiration.

Jag måste helt enkelt hitta inspirationen och framför allt orken till att stå kvar på mina ben i de enorma gamla lokalerna som präglas av Hogwarts anda om man hittar de rätta platserna. Senast i vår upptäckte jag en liten trappgång.
Jag vill gå imorgon, men jag klarar inte av att sitta här och stressa. Jag klarar inte av pressen.
Och jag känner mig värdelös när jag är där.

Nej nu blir det alldeles... Jag måste göra någon struktur och skriva på "riktigt" istället snart.

Gavin DeGraw, lyssnade på låten och kollade youtube om det fanns någon video. Men hitta det här, men det mysigaste introt.