Lacka lite.
Ååååh.
Kaffe okej. Men en halv djävulsk saffrans bit lurade och kom anfallande. 400 kcal tror jag.
Jag får bara ångest så fort jag tänker på hur lättare andra har att undvika sånt här. Äta bara kanske 100 kcal på en dag.
Det är dock inte det som besvärar mig. Vad som besvärar mig att jag var så målmedveten förr.
Visserligen överviktig och fast bestämd på att bli som alla andra. Blev underviktig och kom hit. Till normalviktig som inte ens är smalt för mig.
Jag la av på den tiden, helt med all skit. Det tog mig ett halvår att komma dit, men ändå. Shit vad jag kämpa. Då hade jag dock bara uteslutit allt som innehöll socker, potatis, pasta och ris. Numera utesluter jag mycket mer, som vitt bröd. Eller uteslöööt, har ju blivit så jävla dålig.
För varje dag som gått har jag bara sett en större flodhäst. Jag sitter fast någonstans. Och jag vet, jag ligger trots allt på -100 till -200 fortfarande. Och jag vet, jag har lyckats att gå ner 0.4 kg på 600 kcal intag utan någon output som helst.
Men man är sååå nära sååååååå hemskt nära på att misslyckas. Trots att man vill.
(Sen blir jag väldigt fundersam om jag ändå kanske ätit mindre, har ju ingen våg så allt går ut på gissningar, och jag suger på det egentligen. Det enda jag kan vara säker på är typ fil och sånt då jag mäter upp det innan.)
När det bara är jag och mor hemma brukar det aldrig finnas något sånt här i närheten. Man kan leta i varje vrå och inte hitta ens mörk choklad. Men nej nej... män. Vad som förbryllar mig var att mor frågade mig vad jag ätit idag om jag ätit något alls. Va? Förlåt. Det känns som jag äter mest av alla här som vill gå ner i vikt. Och vad är det för fråga? När skålar från soppan låg i diskhon, soppan stod framme, skärbrädan var framme, stekpannan var framme och lite fastbränt ägg däri också (jaa, jag är sämst på att plocka undan, vi har ingen diskmaskin heller).
Det mest irriterande är dock att så fort någon ser mig här hemma kommer frågan "HEEEJ!!! HUR ÄÄÄÄR DEEET :D :D :D". Fuck off and die. Det är inte alls bra, någonstans och det handlar inte bara om vikt. Vad ska man svara? Speciellt när man inte vill diskutera det, för det finns inget att diskutera.
Tackar att jag är bara törstig nu och ändå mätt. Jag är klar med engelskan och har läst i religionsboken. Nu måste jag gå igenom alla anteckningar och papper från lektionerna i det sistnämnda ämnet.
Tänkte ockupera tv:n sen om jag varit duktig och se Desperate Housewives.
Shit vad jag har spytt ut här nu. Oh well. Ni får ta det. ;)
Pussar på er än så länge så svarar jag senare ikväll <3
Kaffe okej. Men en halv djävulsk saffrans bit lurade och kom anfallande. 400 kcal tror jag.
Jag får bara ångest så fort jag tänker på hur lättare andra har att undvika sånt här. Äta bara kanske 100 kcal på en dag.
Det är dock inte det som besvärar mig. Vad som besvärar mig att jag var så målmedveten förr.
Visserligen överviktig och fast bestämd på att bli som alla andra. Blev underviktig och kom hit. Till normalviktig som inte ens är smalt för mig.
Jag la av på den tiden, helt med all skit. Det tog mig ett halvår att komma dit, men ändå. Shit vad jag kämpa. Då hade jag dock bara uteslutit allt som innehöll socker, potatis, pasta och ris. Numera utesluter jag mycket mer, som vitt bröd. Eller uteslöööt, har ju blivit så jävla dålig.
För varje dag som gått har jag bara sett en större flodhäst. Jag sitter fast någonstans. Och jag vet, jag ligger trots allt på -100 till -200 fortfarande. Och jag vet, jag har lyckats att gå ner 0.4 kg på 600 kcal intag utan någon output som helst.
Men man är sååå nära sååååååå hemskt nära på att misslyckas. Trots att man vill.
(Sen blir jag väldigt fundersam om jag ändå kanske ätit mindre, har ju ingen våg så allt går ut på gissningar, och jag suger på det egentligen. Det enda jag kan vara säker på är typ fil och sånt då jag mäter upp det innan.)
När det bara är jag och mor hemma brukar det aldrig finnas något sånt här i närheten. Man kan leta i varje vrå och inte hitta ens mörk choklad. Men nej nej... män. Vad som förbryllar mig var att mor frågade mig vad jag ätit idag om jag ätit något alls. Va? Förlåt. Det känns som jag äter mest av alla här som vill gå ner i vikt. Och vad är det för fråga? När skålar från soppan låg i diskhon, soppan stod framme, skärbrädan var framme, stekpannan var framme och lite fastbränt ägg däri också (jaa, jag är sämst på att plocka undan, vi har ingen diskmaskin heller).
Det mest irriterande är dock att så fort någon ser mig här hemma kommer frågan "HEEEJ!!! HUR ÄÄÄÄR DEEET :D :D :D". Fuck off and die. Det är inte alls bra, någonstans och det handlar inte bara om vikt. Vad ska man svara? Speciellt när man inte vill diskutera det, för det finns inget att diskutera.
Tackar att jag är bara törstig nu och ändå mätt. Jag är klar med engelskan och har läst i religionsboken. Nu måste jag gå igenom alla anteckningar och papper från lektionerna i det sistnämnda ämnet.
Tänkte ockupera tv:n sen om jag varit duktig och se Desperate Housewives.
Shit vad jag har spytt ut här nu. Oh well. Ni får ta det. ;)
Pussar på er än så länge så svarar jag senare ikväll <3
Kommentarer
Trackback
