Puppet Confessions

Vilken seriös bitterhet uppstår inom mig när jag inser att jag inte kan somna på grund av min insomnia under självaste julafton. Visserligen med ett leende på läpparna då jag bestämde mig för att läsa min favoritförfattares bok och ännu en gång måste jag vika sidkanter för jag hittar citat som är underbara, vackra och sätter alla mina tankar i ord. Inte för att glömma ens klickande med ännu en man. Emellertid har han inte gjort något mer för mig.

Han talar även om samma rädsla som han har för att fullföja sin dröm som jag har, att sätta sig ned och skriva. Inte bara att han hittar lösningar på mina problem, utan också har dem. Jag kommer ihåg i Augusti då jag kände att mitt förhållande inte stämde. Jag läste även då en av hans böcker. Jag hittade ett stycke på flera sidor som fick mig att inse att jag var tvungen att avsluta det hela. Det talade om att gå vidare, så specifikt. Alltid, alltid, av någon magnifik slump så stämmer det. Nu talar han om sin zahir, en zahir som har förföljt mig i nu ett år och två dagar. En zahir som han accepterar nu, likaså som jag gör mer och mer. En ny slags följeslagare. Dock är det mest underbara, det är att han får mig, utan någon vidare eftertanke från min sida, han får mig att skriva. Det är som den där modern jag talade om tidigare eller som en faders klapp på axeln.

Det som får mig att garva ännu mer i denna stund var dock när jag tänkte fördriva min tid genom att titta vad som kan ha kommit in på min mail. Jag gjorde det stora misstaget att inte titta var jag klicka och hamnade på en sida jag tidigare snabbt slängt en blick på av ren nyfiken vad som kan gömma sig bakom en enkelt felstavning. För icke, nej, jag hamnade inte på hotmail.