18 dagar kvar.
Vad kommer det bli av mig när jag blir stor?
Som tycker att byta påslakan är tillräckligt med onödiga besvär. Måste jag skaffa mig plastlakan snart kanske mån tro?
Det är som att allt bara blir värre när allt skulle bli bättre.
Fem år på skolgården på blå linjen i Stockholms förorter. Lysande vitt långt stort hår. En flicka som sa.
"Jag önskar jag var 18 år, dååå får jag göra vad jag vill".
Sjutton år långt ifrån någon som helst skolgård på blå linjen i Stockholms innerstad. Rödaktigt blont axellångt hår. En flicka som säger.
"Jag önskar jag var 18 år, så jag kan åtminstone gå ut på puben".
Får jag göra vad jag vill om 18 dagar? Ser jag alla valmöjligheter?
Nej jag är förblindad. Jag ka göra vad jag vill redan nu, nästan. Jag kan välja min väg idag och imorgon.
Det handlar inte alls, något alls om något alls överhuvudtaget. Jag lägger inte ansvaret på ett framtida jag som är lite mer myndigt, kanske lite mer moget. Emellertid lägger jag ansvaret jakten. Den avslagnade jakten som avslagnad läsk.
Läsk har aldrig varit bra. Den femåriga flickan bad om saft.
Jag måste be om saft. Men först och främst måste jag lära mig språket. Språket om hur man ber om saft.
Vad kommer det bli av mig när jag blir stor?
Visst blir det lite frustrerande när man bestämt sig för att yoga kanske vore något bra och givande, men man kan inte kolla vilken tid de klasserna ska hållas imorgon på gymmet. Ska man komma tidigt, ställa sig på löpbandet och sedan sitta och vänta i tre timmar efter att man sprungit? Njaaa, mjaa.
Som tycker att byta påslakan är tillräckligt med onödiga besvär. Måste jag skaffa mig plastlakan snart kanske mån tro?
Det är som att allt bara blir värre när allt skulle bli bättre.
Fem år på skolgården på blå linjen i Stockholms förorter. Lysande vitt långt stort hår. En flicka som sa.
"Jag önskar jag var 18 år, dååå får jag göra vad jag vill".
Sjutton år långt ifrån någon som helst skolgård på blå linjen i Stockholms innerstad. Rödaktigt blont axellångt hår. En flicka som säger.
"Jag önskar jag var 18 år, så jag kan åtminstone gå ut på puben".
Får jag göra vad jag vill om 18 dagar? Ser jag alla valmöjligheter?
Nej jag är förblindad. Jag ka göra vad jag vill redan nu, nästan. Jag kan välja min väg idag och imorgon.
Det handlar inte alls, något alls om något alls överhuvudtaget. Jag lägger inte ansvaret på ett framtida jag som är lite mer myndigt, kanske lite mer moget. Emellertid lägger jag ansvaret jakten. Den avslagnade jakten som avslagnad läsk.
Läsk har aldrig varit bra. Den femåriga flickan bad om saft.
Jag måste be om saft. Men först och främst måste jag lära mig språket. Språket om hur man ber om saft.
Vad kommer det bli av mig när jag blir stor?
Visst blir det lite frustrerande när man bestämt sig för att yoga kanske vore något bra och givande, men man kan inte kolla vilken tid de klasserna ska hållas imorgon på gymmet. Ska man komma tidigt, ställa sig på löpbandet och sedan sitta och vänta i tre timmar efter att man sprungit? Njaaa, mjaa.
Kommentarer
Trackback
